Jag, Gunilla, har också blivit medlem i den exklusiva klubben
MS-sjuka under 1999.
Är inte särskilt drabbad, men fick remiss till neurolog efter
ett par sjukskrivningar med yrsel
(spydde så fort jag vred på huvudet) och, efter ytterligare
ett par år, en vända med ögonmuskelförlamning.
Nånstans misstänkte jag halvt om halvt MS, men fann det
rätt otroligt.
Ingen hade det ju i släkten osv. Inte visste jag mycket om det,
heller.
Hade arbetat som vårdbiträde på långvården
som 18-åring och haft sängliggande MS-patienter - det var mina
"förebilder" -
så när nu neurologen på min halvt skämtsamma
fråga "Är det MS?", nickar, och säger "Det verkar så,
ja" - då började tårarna spruta.
När jag gråtit ett tag, tittade hon på mig och sa;
"Du är inte sjukare nu, än vad du var när du kom!"
Det var det jäkligaste, tyckte jag.... men de orden tröstade
mig mest i långa loppet.
Åkte hem, grät lite till och började sen via Internet
leta fakta om sjukdomen.
Ja, det tog några dagar innan jag vågade - var rädd
för svaren - men fann hemsidan
Kristas MS-sida
Rekommenderas!!!!
Så efter nån månad fick jag genomgå Magnetkameraröntgen
-
en skramlande historia i nåt som liknar en solariesäng-
och fick sedan diagnosen MS.
Ovanligt snabbt, har jag förstått på andra. Men neurologen
är en tuffing, så hon drog mig raskt genom systemet,
och det är ju skönt. Osäkerheten är jobbigast.
Jag fick inga mediciner pga att man hittade en godartad hjärntumör
samtidigt, och hamnade på väntelista för operation.
Nu är dock den operationen gjord, och den verkar ha lyckats till
100%. Tack för det!
Tumören gjorde mig en tjänst, tro´t eller ej. Jag fick
omedelbar distans till sjukdomen MS, och har
-peppar, peppar - inte deppat ihop över det beskedet som så
många andra gör.
Istället tänker jag bara på att göra vad jag kan
för att hålla MS lugn och att leva nu, idag!
Varför bekymra sig om något som kanske aldrig händer?
Eller händer om tjugo år? Eller i morgon?
Jag kanske är död i morgon?!
Men jag har börjat ta Betaferoner. Inte illa för en som är
spruträdd!
Varannan dag sätter jag en 16 mm spruta i lår, mage eller
rumpa... Det känns inget när man tar den själv.
Antagligen kan hjärnan inte "känna efter" samtidigt som den
genomför själva sticket?
Däremot känns vätskan - det spänner! Så man
får trycka in det sakta, sakta....
Jag är tacksam för det välfärdssystem vi byggt
upp här i landet! Jag har ingen aning om vad operationen kostade,
men det var nog inte gratis??! Betaferonet kostar 8500:- för en
månads medicinering.
Jag skulle aldrig klara av att betala sådana summor!
Så jag lever verkligen på skattemedel! Tack för det,
alla skattebetalare! (Jag jobbar heltid så jag bidrar, jag med!)
Men det blir nog billigare för samhället ju längre jag
är symtomfri och klarar mig själv utan sjukvårdsinsatser?
Och kan jobba....
Lite skillnad är det att leva med MS;
Jag jobbar och kör bil som vanligt, har lite mindre ork än
annars, sover mer och har blivit mer känslig
för värme - då rinner krafterna ur kroppen - men f
ö är det mesta OK.
Kroppen har lite egna idéer ibland, och då får man
hitta på sätt att kompensera sig.
Samtidigt har nåt positivt kommit in i mitt liv; jag har och FÅR
dra ner på tempot!
Behöver inte pressa mig. Jag KAN säga: "Nej, jag vill inte,
det känns inte bra."
Förut tvingade jag mig att göra en massa saker jag egentligen
inte ville, planera framåt och ge järnet,
vilket jag kan ge fullständigt katten i nu, om jag vill.
Och mycket av mitt planerande går numera ut på att göra
så mycket roligt som möjligt utanför arbetstiden...
Och oj, vad roligt man kan ha! (Men ni skulle se mina fönster!........)
Visst 17 skulle det vara bättre om jag aldrig fått igång
MS-processen, men livet är definitivt inte slut pga detta.
Så du som läser detta, och kanske är nysjuk; Det BEHÖVER
inte vara en katastrof!
Försök hålla humöret uppe, skaffa dig kunskap
om sjukdomen och njut av NUET.
Livet består av en massa NU efter varandra, och just NU är
det väl inte så farligt???
Lev väl!
Bakgrunden är hämtad här:
sidan skapad 000119 uppdaterad 000917