Augusti 1999
- "Vi hittade en godartad tumör också", sa neurologen och tittade på mig. "Men den växer och måste tas bort."
Luften gick ur mig. Hjärntumör?!
-Dör man av den?
-Nej.
-Sitter den bra till?
-Ja.
-Hur stor är den?
-3 x 3 cm
-När blir operationen?
-Om två månader ungefär.
-Jaha.
Vad säger man? Inte finns det nån tankeförmåga,
inte. Mentalt hakade jag mig fast i ordet "godartad",
och lämnade läkaren ganska tystlåtet.
Sist jag var där, grät jag floder över orden "misstänkt
MS", men nu fanns inga tårar.
Alldeles stilla inom mig, tomt, stelt.
BÅDE MS och CANCER!?
Tänkte på en elev som gjort en skalloperation förra året.
Snaggad, långt ärr i skallen - men full fart idag. Verkar frisk?
...Hopp...... Men hur skulle det gå för mig? Tänk om neurologen
ljög? Såg hon inte medlidsam ut???
Inte förrän jag mötte min sambo utanför lasarettet, kom
tårarna.
Jag upptäckte att ORDEN är svåra att säga! Och svårast
att säga till såna som betyder nåt för en.
Man vill inte göra dem ledsna.
Sen fick Tord ringa runt till släkten, just för
att jag inte klarade av att säga ordet "hjärntumör"
utan att börja storgråta - och skulle släkten darra på
rösten i telefon, skulle jag troligen bryta ihop helt?!
De blev chockade,såklart, och tyckte synd om mig. Hjälp! Det blev
ÄNNU värre då! Då var det nog farligt???.....
Så småningom började jag dock höra vissa meningar:
-Den och den har gjort samma operation och mår jättebra idag.
- Min granne gjorde den för tre veckor sedan, och är på benen.
Lite trött, men....
Hakade mig fast vid dessa meningar. Berättade
för några och fick fler goda förebilder/berättelser.
Hoppet steg.
Gjorde en blodbaneröntgen i Magnetkamera. Jösses vad det skramlar
och skakar!
Det var den 9.9. 99, och jag var bergis på att maskineländet höll
på att skära ihop! (millenniesjukan) Men det ska vara sådär!
Fick en liten släng av klaustrofobi. Hyperventilerade. Låg som
en korv i ett franskt korvbröd med en ishockeymask
över ansiktet, och trodde jag skulle bli grillad!! Överlevde dock!
Såg bilderna kablas ner till Sahlgrenska för bedömning.
Sen drog en väninna och jag ut på stan och gjorde en köpraid
i affärerna. Lite kompensation för skiten jag gick igenom!
Så mötte jag en klant! Han ville trösta
mig med en positiv berättelse, men använde fel ord:
-"Tänk, hon klarade sig helt, medan alla andra blir totalförlamade"
Jag låste in mig på toa och grät floder. Världen rasade.
Totalförlamad?! Rullstol? Institution? Neeeej!...
Glömde bort alla positiva berättelser, bara denna enda fanns kvar.
"Alla blir totalförlamade"
Jag ringde Sahlgrenska, fick tag på min kirurg(?!) (som nu blivit bortbytt
mot en annan),
och frågade om det var sant.
Nä, totalförlamad blev man väl inte, men man kunde få
en mer eller mindre uttalad
försvagning i en sida/ansiktet, vilket troligen helt går tillbaka
när läkning skett. Men det var ju ingen enkel operation....
Inte som att plocka bort en köttbulle!...Och kanske två månaders
sjukskrivning?....
Betydligt bättre än totalförlamad, ialla fall!
Fick så kallelse för op. Ja, en sköterska ringde och sa preliminär
op veckan efter. Panik!
Måste få ordning på allt på jobbet. Men inte kom det
nån riktigt kallelse, inte.
Blev mer och mer uppjagad, rädd, panikslagen. Daglig huvudvärk (av
stress), funkade inte på jobbet,
(fick nästan inget gjort), blodtrycket steg så det värkte
i huvudet, grät i bilen hem från jobbet - trodde bergis jag skulle
dö!
Eller bli totalförlamad! Eller rullstolsbunden. Eller förståndshandikappad!
Hade bara en tanke i huvudet - operationen.
Man skulle raka av mig håret, såga upp kraniet (med cirkelsåg?)
och sen skära i hjärnan!!!
Klart det skulle gå åt h?!! Men hemma höll jag masken så
gott det gick. Fast jag pratade mycket om op.
Tjatade.... Beredde mig på att dö....
Fick kallelse så småningom. Rädslan tilltog. Var övertygad
om att neurologen ljugit för att slippa säga tråkiga saker
osv osv.
Jag var så rädd för denna op, att jag trodde jag skulle få
hjärtinfarkt av ren skräck.
Så, över en natt, försvann skräcken.
Varför? Ingen aning. Tar inga lugnande piller,
har inte haft nån "uppenbarelse", men skräcken brände
ut sig själv på nåt vis.
Jag har en vecka kvar till operationen. (1/10) Är
fortfarande nervös, men har insett att den måste göras
och hoppas att oddsen är lika goda för mig som för andra som
gjort samma op.
Det är väl några av Sveriges bästa neurokirurger därnere
på Sahlgrenska?
Har vänner som lovat tänka på mig /be för mig/ skicka
skyddsänglar/ hjälpare - kan det gå fel då???
Jag ska ha med mig en turkos i sängen och en gåva från tant
Eva - en skyddsängel- på sänggaveln.
Min sambo ska vara med på uppvak och överösa mig med positiva
besked om operationen.
(Ni har väl hört om förväntningarnas inverkan på
resultatet?)
Och själv ska jag bara försöka tänka positivt... och stärka
kirurgen i hans yrkesroll! (Eller blir han för stöddig då???
Hmmm?......)
Återkommer med rapport.... ? ............